NKlJ: Nordmark–Klarälvens Järnvägar

NKlJ blev namnet på det sammanhängande smalspåriga järnvägsnät som Uddeholmsbolaget lät bygga. Spårvidden var den i Sverige vanligt förekommande 891 mm (3 svenska fot). Första delen invigdes 1877 och etappvis kom banan att sträcka sig 160 km från Filipstad över Hagfors, Munkfors, Deje och Forshaga ner till Karlstads östra och slutligen till Skoghall, dit järnvägen kom 1915.

Då kolpriserna steg kraftigt under första världskriget beslöt Uddeholmsbolaget att utnyttja vattenkraften i Klarälven, och elektrifierade banan. 1921 var hela sträckningen klar och hela femton elektriska lok köptes in från AEG i Berlin. På 1960-talet köptes sex nya ellok från ASJ i Falun.

Eftersom järnvägen från mitten av förra århundradet inte användes på samma sätt som tidigare började man från 1950-talet att successivt att lägga ner den. 1964 upphörde persontrafiken. Från mitten av 1980-talet var det bara delen Hagfors–Deje som användes. Hela järnvägen lades ner 1990 och kvarvarande spår revs därefter upp. Idag finns 6 kilometer av banan kvar, från museet till Stjärnsfors, plus en del av bangården vid museet och lokstallarna. Det är det spåret man idag kan åka dressin på!

NKlJ – en viktig transportled

Banans ursprungliga syfte var att transportera malm från gruvorna i Nordmark samt träkol och kalk till Uddeholmsbolagets hyttor i Motjärnshyttan och Hagfors, och sedan järnprodukter därifrån ut via Filipstad och Klarälven. Senare transporterades även timmer till Uddeholmsbolagets sågverk och pappersbruk. Från de olika fabrikerna gick färdiga produkter ut i vida världen, mycket via hamnen i Karlstad. Under de sista åren gick det eldningsolja, skrot och diverse gods från Deje till Hagfors, och Uddeholms järnprodukter ut åt andra hållet.

Banan hade persontrafik redan från början, först med persontåg eller med personvagnar inkopplade i godståg, dragna av ånglok. På 1920-, 30- och 40-talen köptes rälsbussar in, och 1956 kom persontrafikens flaggskepp: de båda eldrivna motorvagnstågen som fick namnet ”Uddeholmaren”. Ett komplett tågsätt av den finns bevarad på museet.

Flera andra fordon har också spelat roll i verksamheten. “Ånghästen” var det första ångdrivna fordon som Uddeholm försökte forsla malm med. Inköpt från England var tanken att en flottilj av dylika fordon skulle kunna ersätta häst- och karlkraften som stod för alla transporter till lands. Landsvägslokomotivet skulle dock visa sig fungera dåligt på de för tiden (1860-tal) bristfälliga vägarna. Som sista intakta modell av sitt slag är det dock ett av de mest intressanta fordonen på museet!

Allt som inte forslades på land fick flottkarlar och båtar ta hand om. Den lilla ångaren “Wingäng” användes från år 1900 för att köra både passagerare och gods på Klarälven mellan Edebäck och Sysslebäck i norr. Tillsammans med flera andra ångbåtar fraktade Wingäng material mellan norra Klarälvdalens många lastplatser i 25 år, innan ångbåtstrafiken lades ner. 1914 blev Uddeholm även huvudägare av “Nya Ångfartyg-Aktiebolaget Elfdalen”, en rederiverksamhet som skeppade bolagets exporter över hela världen.

En modell av Wingäng, som får symbolisera mycket av båttrafiken på Klarälven, finns hos oss!

Välkommen till

Hitta hit!