NKLJ: Nordmark – Klarälvens Järnvägar

NKlJ blev namnet på det sammanhängande smalspåriga järnvägsnät som Uddehomsbolaget lät bygga. Spårvidden var den i Sverige vanligt förekommande 891 mm (3 svenska fot). Första delen invigdes 1877 och etappvis kom banan att sträcka sig 160 km från Filipstad över Hagfors, Munkfors, Deje och Forshaga ner till Karlstads östra och slutligen till Skoghall, dit järnvägen kom 1915.

Då kolpriserna steg kraftigt under första värlskriget beslöt Uddeholmsbolaget att utnyttja vattenkraften i Klarälven, och elektrifierade banan. 1921 var hela sträckningen klar och hela femton elektriska lok köptes in från AEG i Berlin. På 1960-talet köptes sex nya ellok från ASJ i Falun.

Eftersom järnvägen från mitten av förra århundradet inte användes på samma sätt som tidigare började man från 1950-talet att successivt att lägga ner den. 1964 upphörde persontrafiken. Från mitten av 1980-talet var det bara delen Hagfors–Deje som användes. Hela järnvägen lades ner 1990 och kvarvarande spår revs därefter upp. Idag finns 6 kilometer av banan kvar, från museet till Stjärnsfors, plus lite av bangården vid museet och lokstallarna. Det är det spåret man idag kan åka dressin på!

NKlJ – en viktig transportled

Banans ursprungliga syfte var att transportera malm från gruvorna i Nordmark samt träkol och kalk till hyttorna i Motjärnshyttan och Hagfors, och sedan järnprodukter därifrån ut via Filipstad och Klarälven. Senare transporterades även timmer till Uddeholmsbolagets sågverk och pappersbruk, som banan knöt samman. Från de olika fabrikerna gick färdiga produkter ut i vida världen, mycket via hamnen i Karlstad. Under de sista åren gick det eldningsolja, skrot och diverse gods från Deje till Hagfors och Uddeholms järnprodukter åt andra hållet.

Ämne av järn. Diameter: 130 och 90 mm. För framställning av centrifugerade rör i roterande kokiller vid Stjernfors enligt Ingenjör Frans G. Stridsbergs (Jernkontoret) metod. Foto: okänd fotograf, Järnvägsmuseets arkiv/SMTM. PDM

Banan hade persontrafik redan från början, först med persontåg eller med personvagnar inkopplade i godståg, dragna av ånglok. På 1920-, 30- och 40-talen köptes rälsbussar in, och 1956 kom persontrafikens flaggskepp: de båda eldrivna motorvagnstågen som fick namnet ”Uddeholmaren”. Ett komplett exemplar av den finns bevarad på museet.

Flera andra fordon har också spelat roll i verksamheten. “Ånghästen” var det första ångdrivna fordon som Uddeholm försökte forsla malm med. Inköpt från England var tanken att en flottilj av dylika fordon skulle kunna byta ut häst och karlkraften som stod för alla transporter till lands. Landlokomotivet skulle dock visa sig fungera dåligt på de för tiden (sent 1800:tal) bristfälliga vägarna. Som sista intakta modell av sitt slag är det dock en av de mest intressanta fordonen på muséet!

Allt som inte forslades på land fick flottkarlar och båtar ta hand om. Den lilla ångaren “Wingäng” användes från år 1900 både för att köra passagerare och last. Tillsammans med flera andra ångbåtar fraktade Wingäng material mellan Norra Klarälvens många hamnar i 25 år, innan ångbåtstrafiken togs ur bruk. 1914 blev även Uddeholm huvudägare av “Nya Ångfartyg-Aktiebolaget Elfdalen”, en rederiverksamhet som skeppade bolagets exporter världen över.

En modell av Wingäng som fått symbolisera mycket av flodtrafiken, ska installeras hos oss inom kort!

Källa: Visit Värmland och Stefan Nilsson

Välkommen till

Hitta hit!